Du måste finnas

Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund.
Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej.
Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret.
Att du inte finns till, fast jag trodde på dig.

Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute?
Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden.
Om du inte fanns till, ja vad gjorde jag då?

nej du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv genom dig.
Utan dig är jag en spillra, på ett mörkt och stormigt hav.
Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans. Jag vore ingenting, om du inte fanns.

Aldrig förr har jag haft dig i tal eller tanke.
Det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så.
Ordet är om, om jag bett alla böner förgäves?
Om du inte finns till, vad ska jag göra då?

Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta?
Friden i själen, ja vem skulle skänka mig den?
Vem skulle så ta emot mig tillslut efter döden?
Om du inte fanns till, vem tog hand om mig sen?

Nej du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv genom dig.
Utan dig är jag en spillra, på ett mörkt och stormigt hav.
Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans. Jag vore ingenting, om du inte fanns.